I påskas var vi i Värmland. Det var blåsigt men vackert. 

Jag har liten paus innan nästa möte. 

*pausfågel*

Hittade en mörkblå tröja, och en mörkt olivgrön. Annars hann jag ingenting eftersom jag blev matförgiftad förra torsdagen. Var matt resten av helgen. 

Jag vet att det bara är ett par veckor sedan vi kom hem men jag saknar redan Paris. 

Annars är det mycket just nu. 

- Se Anton Corbijn-utställningen på Fotografiska.

- Hitta på giltig ursäkt för att platta håret, typ trevlig utgång. 

- Städa, särskilt ta reda på vad som faktiskt finns i min stora byrå. Om Narnia fanns därinne skulle jag inte ens veta om det.

- Hitta perfekt mörkblå tröja. Köpa den.  

Det är tyst. Jag är upptagen med livet. 

I morgon åker jag hit igen. Kan inte sluta le. Men innan dess har jag deadlines. Jag får be att återkomma när jag är ifatt livet igen. 

Dagens stora sorg är att SF tagit över Klarabiografen i Kulturhuset. Det blev just ännu svårare för smal, diversifierande och intressant film som visar olika delar av världen och olika samhällsskikt (kontra kommersiella amerikanska rullar som cementerar könsroller, generellt skildrar en välmående medelklass och stereotypiserar olika etniciteter) att nå en bredare publik. 

Det viktiga är ju inte att kulturen berikar. Det är viktigt att underhållning underhåller, och det finns inte plats för något annat. 

Saknar värmen och doften och ljuden och ljuset och smaken. Saknar så det svider.

Filmfestivalen har kommit och gått. Jag hann med tio och några filmer, svajande hälsa till trots. Luc Bessons The Lady var en otroligt stark film, om kampen för demokrati i Burma. Filmens största behållning var storyn (som ju inte Besson kan ges kredd för, riktigt) och foto, liksom David Thewlis som var förträfflig i rollen som David Aris, Aung San Suu Kyis make. Jag blev dock besviken på att huvudpersonen föll så pass platt, eftersom Luc Besson vanligtvis gör sådana starka kvinnoporträtt (Nikita, Joan of Arc, Mathilda). 

Jag tycker att det är en himla viktig film, särskilt om man, som jag, har en ganska fragmentarisk bild av Burmas historia. 

Bland det finaste med hela visningen var att det var en Face2Face med Luc Besson själv efteråt. Jag var helt starstruck. Satt och gapade som en fisk. 

Vintern låter vänta på sig, men jag har åkt på en ruskig förkylning. Inte fullständigt golvad, men allmänt slemmig och lite otrevlig att vara i närheten av. I dag jobbar jag hemifrån, med en filt och en stor kanna te intill mig. 

Jag avskyr att vara instängd själv i lägenheten en hel dag. Det är tyst och tråkigt. Ingen att prata med. Inte ens en film och Twitter jämte exceldokument och research förmår tränga undan den bedövade och rastlösa känslan. Jag vill byta hårfärg, jag vill röka en cigarett men halsen tar emot, jag vill boka flygbiljetter till en plats långt bort, jag vill gå och träna. Vill sitta på café i Saint Germain och dricka vitt vin och äta ost. Förutom att jag inte är hungrig och inte är det minsta sugen på vin. Hatar att vara sjuk. 

Släpade mig, trots klibbiga luftvägar och tungt huvud, till öppningsfilmen för Stockholms Filmfestival i går. Tinker Tailor Soldier Spy var en av de bästa filmerna jag har sett i år. Mycket av behållningen var veteraner som Gary Oldman, Colin Firth och John Hurt och en spännande och invecklad historia berättad lågmält och utan effektsökeri (men inte utan lite blod, förstås).

Jag hade gärna sett att de två kvinnliga karaktärerna hade fått lite mer substans. Det är lite löjligt när en kvinna blir avgörande för en manlig karaktärs utveckling, och sedan samvetslöst avlivas (samvetslöst av regissör Tomas Alfredsson alltså, att ryssarna gjorde det samvetslöst i filmen hör till historien) och inte nämns mer. 

Tyvärr missade jag av förståeliga skäl (höst, snörvel) invigningsfesten. Det gjorde inte så mycket, eftersom jag gick på den trevliga invigningen på Anglais kvällen innan. Klämde faktiskt in två event i tisdags. Var även på releasefesten för Upside Down - The Creation Records Story som hölls på Pet Sounds. Den handlar om brittiska skivbolaget Creation och banden kring dem; Bloody Valentines, Ride, The House of Love, Primal Scream och Oasis, bland andra. Indiekult, helt enkelt. Det var fint. 

En sista grej. Nu har jag sett Gudfadern. Den första. Den var helt okej. Inte mer, inte mindre. 

Vi avslutar med en fin bild: 

Nu ska jag återgå till att vara sjuk och fundera på bra tag lines. 

Tänkte ge lite livstecken ifrån mig. 

Det har blivit en del film sen sist. Igår var vi på förhandsvisningen av Miranda Julys The Future, som var quirky och underhållande på ett tragikomiskt, disktraserealistiskt sätt och ändå overklig, med stundvis briljant dialog, men väldigt osympatiska karaktärer. Alla utom Paw-Paw och den lilla flickan, Gabriella.

Mysig film att se med någon man är kär i, så att man kan intala sig att man… aldrig blir som paret i filmen. 

Har jag sett något mer på sistone? Alldeles säkert. Mysteriet i Mouthe var helt strålande tycker jag. Njuta Film bjöd in till festlig premiär och filmen, vars fantastiska originaltitel är Poupoupidou, berättar historien om vackra Martine, som växer upp i en liten håla på gränsen mellan Frankrike och Schweitz, känd för att vara den kallaste platsen i hela Frankrike. Hon drömmer bara om att bli älskad, och ju mer hon försöker göra sig älskvärd, desto mer behandlar männen henne som en påse. 

Parallellt med historien om Martine får vi i ett nutidsperspektiv följa David Rosseau, en författare med skrivkramp som anländer till Mouthe samma dag som Martines kropp hittas i en snödriva. David tror inte på att Martine tagit sitt eget liv, och bestämmer sig för att lösa gåtan och skriva om det. 

Nu vankas det snart Stockholms Filmfestival med gott om filmer (jag har bokat biljetter till tio stycken) och tillställningar. Är både förväntansfull och blir lite matt av tanken.